Trippelnegativ bröstcancer blogg

Vårt första möte med Elin Ekman

Elin var gravid i vecka 32 när hon kände en knöl i bröstet.

Då såg de på röntgen att det var som en infektion under min visdomstand. Det hon upptäckte var en avgörande lucka i resurserna för en specifik och relativt sett mindre känd typ av bröstcancer - trippelnegativ bröstcancer (TNBC).

I sin strävan efter kunskap upptäckte Prijatel ny forskning om TNBC, en subtyp som skiljer sig avsevärt från hormonpositiv bröstcancer i viktiga avseenden, bland annat prognos och tillgängliga behandlingsmetoder.

Så vad väntade jag på? Min bonusdotter gav mig komplimang att jag såg ut som Eva Dahlgren i min frisyr och att jag verkligen passar i det. Inte alls.

Behöver man göra det nu? Strålningen får henne att må väldigt dåligt igen.

Att hon mår dåligt kan bero på själva strålningen eller de höga kortisondoserna hon får för att dämpa svullnaden i hjärnan och krympa tumören. Jag arbetar men än jag ska (självförvållat), jag skämmer nog bort min dotter med närhet och kärlek (om man nu kan göra det!).

Så bra som man nu med ord kan beskriva hur tankarna går när livet slås i bitar. Antar att det är första steget i bearbetning, men vad är nästa?

Kan tillägga att min man har verkligen försökt att få mig att känna mig vacker och min dotter poängterar varje gång jag sätter på mig smink att jag är finare utan. Ena stunden skrattade jag högt, nästa grät jag hejdlöst.

Jag fortsätter att samla på frågor kring mitt mötet jag skall ha med min onkologläkare v 42, som jag dessutom inte blivit kallad till än. Knölen fanns ju faktiskt inte där igår.

Eftersom att jag är en relativt klok kvinna så kontaktade jag vårdcentralen någon dag senare.
Fick komma dit direkt, läkaren kände och bekräftade knölen, mer än så kunde hon ju liksom inte säga, men hon remitterade mig till mammografi, som jag blev kallad till någon vecka senare.
Mammografin visade inte så mycket, men sköterskan sa att det såg ut som en godartad bindvävsknuta, dom var inte farliga och man gör oftast inget åt dem.

Jag har så svårt att acceptera att det bara skulle handla om otur.
Blev rädd för all mat. Bakade massor, jag hade kunnat starta ett bageri, lätt! 

– Jag kunde inte sitta still och mitt humör blev helt galet, jag var som en tonåring igen med de mest galna humörsvängningarna. Dessutom kommer en sjuksköterska från ASIH, avancerad sjukvård i hemmet, och tar prover. 

Elin tycker att det är svårt att orka vara uppmärksam på varje litet symtom, men det är viktigt.

Operationen bokades in till dagen efter.

Läs artikeln här