Det goda livet filosofi

Kompostera.

I forna tider var definitionen av lycka att ha massor av barn som klarar sig bra för sig själva.

Men uppenbarligen kan det finnas andra meningskällor i en persons liv. Men ska vi verkligen beskriva dem som ”bor bra”?

Aristoteles skulle säkert säga nej. Och då man väl också tänka att X och Y är tecken på ett gott liv.

Intressant, va? Eller så kan de vara grundligt fördjupade i och engagerade i någon speciell gemenskap: t.ex. På filosofi som en väg ut ur psykisk ohälsa. Existentialismen utmanar alla dessa föreställningar. Varför är det så obehagligt när någon är arg på en?) Och det finns undersökningar som visar att kunder som klagat och blivit väl omhändertagna är mer nöjda och mer lojala än kunder som aldrig klagat.

Det är därför soffpotatisen inte lever bra, även om de rapporterar att de är nöjda.

(Vaddå, självuppfylld profetia? Glädje, vad är det? En soldat borde veta, kan man tycka, men såklart är det inte så enkelt som det verkar. Inte kejsarlivet, där man knäpper med fingrarna och vips, allt serveras. Det vill vi ha med i definitionen av ett gott liv.

Under barnuppfostran, och särskilt när barn har förvandlats till tonåringar, har föräldrar vanligtvis lägre nivåer av lycka och högre nivåer av stress. Nöje är njutbart, det är roligt, det är…tja…behagligt! Aristoteles hävdar att det som skiljer människor från de andra djuren är det mänskliga förnuftet. Men också att öva sig själv, jobba med sig själv.

Jag har läst att Sokrates tog danslektioner.